tisdag 15 februari 2011

Blogginlägg A: "Makthavarnas kamp mot folkets krav"

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/berlusconi-infor-ratta_5943341.svd


"Berlusconi inför rätta"
Så lyder en av rubrikerna i Svenska Dagbladets nättidning tisdagen den 15 februari. Är det italienska folkets tur att revoltera mot maktens styre i landet? Har Italiens miniatyrdiktator Silvio Berlusconi fått hålla på med sina pornografiska utsvävningar alltför länge nu? Det verkar så, i alla fall om man ska tro på rubrikerna som flockats kring hans namn i media den senaste tiden. Och det kanske är en bra tidpunkt nu när demonstrationer och uppror sprider sig som en löpeld runt om i länderna söder om Italien.

Berlusconi, som äger bland annat  fotbollslaget Milan och alla TV stationer i Italien, har också gjort sig känd som lite av en oborstad kvinnokarl i hemlandet. Han har struttat runt som en tupp bland hönor och relativt ostört fått uppvakta sin kvinnliga omgivning på ett ganska makabert sätt. Dessutom har han placerat många av dessa kvinnor på höga positioner inom politiken trots avsaknaden av både utbildning och politisk erfarenhet.

Han är en "sucker for soft porn". I hans TV kanaler har man kunnat skåda en uppsjö av lättklädda damer i diverse mjukerotiska TV program. Jag såg ett italienskt TV program där de jämförde tjejers rumpor. De halvnakna flickorna hängde i krokar från taket likt slaktade grisar och de som fick en godkänd rumpa stämplades på ena skinkan av en man eller äldre gubbe snarare. De flesta TV programmen i Italien som går under kategorin underhållning innehåller liknande scener, med massor av nakna tjejer som visar mer eller mindre hud och kroppsdelar. Allt det där är godkänt av herr Berlusconi själv och har säkerligen också föreslagits av densamme.

Men nu har Italiens kvinnor, i alla fall de som inte förförts av Silvios osmakliga charm, gått samman och dragit näven i parlamentbordet! "Oro basta!" - Nu får det vara nog!
Det har startats en protestvåg i Italien som kräver Berlusconis avgång. Detta följer i spåren av att han blivit polisanmäld för sexköp av en minderårig flicka. Men alla de kvinnor (och även en del män antar jag) som stöttar de här protesterna har helt enkelt tröttnat på hans kvinnosyn och sexaffärer. De vill se en annan typ av manligt uppförande i regeringstoppen, någon som kan agera bra förebild och som ser tjejer och kvinnor inte bara som objekt utan som människor.

Jag personligen stöttar dessa protester till fullo och hoppas vi kommer att få se ännu ett avsatt korrupt ledarskap. Det är dags för en förändring till det bättre i alla världens länder nu. Tänk om vi skulle få se ledare som ser till vad som är bra för landets invånare och även jordens befolkning. Och som inte ser till sitt eget lilla hus först och främst. Tänk om vi (nu talar jag som en del utav jordens massa) kan få uppleva ledare som står för verklig demokrati, humana mänskliga rättigheter och en balanserad människosyn. Ledare som inte vill skrämma folket och hålla dem som slavar under ett korrupt och illasinnat styre. Ledare som handlar efter ett sunt förnuft helt enkelt. Ska det vara så j**la svårt frågar jag mig? Det kanske det är.

Nu svävade jag iväg lite ifrån Italien och Berlusconi men det var väl också tanken lite. För jag tror att de här historiska händelserna som har förändrat Tunisien och Egypten nu på kort tid, samtidigt har satt omvärldens folkmassor i gungning på allvar. Likt en tsunami sveper upprorskänslorna världen över och sätter skräck i alla ledare känns det som. (Kanske är det Wikileak som är självaste epicentrum av det detta massiva utbrott inom den globala samhällspolitiken, bara en spontan tanke).

Helt plötsligt verkar det som om den kollektiva rädslan har försvunnit. Nu inser vi människor hur pass starka vi är tillsammans, när alla gemensamt aktivt handlar mot saker som vi upplever som fel och kränkande.Vi bildar en stor pansarbeklädd maskin som krossar vilken skräckinjagande ledare som helst. Denne får springa och gömma sig och hålla sig där tills åldern tar ut sin rätt.
Det måste vara en underbart stark känsla av befrielse som de känner alla dessa människor som levt i förtryck men som nu får tala fritt och uttrycka sina känslor i ord helt öppet på gatan utan att bli dödade för det.

Italien har väl inte haft samma direkta problem med yttrandefrihet som i diktaturstyrda länder men ändå. Folket samlar ändå ihop sig i Italien nu på ett liknande sätt som i Egypten, och uttrycker sitt tyckande mot ett felaktigt styrande och en makt som inte passar in i en modern demokratisk världsbild.


Nu till min analys av nyhetsvärderingen i denna artikel:
Jag tror att denna typ av nyhet är lätt att publicera nu i dessa upproriska tider. Sådana här nyheter säljer nu. Självklart engageras läsarna extra på grund av att det sker liknande och större protester och uppror på den globala politiska arenan. Jag tror samtidigt att folk gillar att läsa om heroiska insatser och historiska avstamp som dessa faktiskt är. Jag själv får i alla fall en bra känsla i kroppen när jag läser om hur rättvisa skipas och hur folk vågar att trotsa det som är fel. Jag blir glad av att det finns sådant mod runt om på vår jord och jag blir samtidigt glad över att få vara en del i ett väl fungerande demokratiskt samhälle som Sverige är.
Jag tror att ju fler sådana här nyheter som publiceras och sprids världen över, kommer att fungera som aktivt bränsle för världens förtryckta folkslag. De som nu samlar sig och slår med en större kraft än de någonsin kunnat tro att de besuttit.

En annan anledning till att nyheterna kring Berlusconi publiceras med ganska hög frekvens tror jag beror på att det har osat hett kring honom tidigare genom åren. Han har säkerligen retat upp kvinnorätts rörelser flera gånger tidigare och skaffat sig lite av en "bad boy"-stämpel och därmed också en mediaprofil som fångar läsare. Eftersom han inte smusslar med det han gör utan är helt öppen med sitt respektlösa förhållningssätt till kvinnor gör honom väldigt kontroversiell och sådana personer är det tacksamt att publicera nyheter om.

Sedan tror jag att det handlar om kulturell närhet när det publiceras italienska nyheter i svensk media. Italien är ju i många fall likvärdigt med Sverige, bortsett då från den bristande moralen kring kvinnosyn inom toppolitiker. Vi kan känna igen oss i Italiens levnadssätt och demokratiska utformning.

Att Italien ligger ganska nära rent geografiskt spelar mindre roll i detta sammanhang. Jag vet heller inte hur det omvända speglingen av nyheter ser ut, om italiensk media skulle bevaka och publicera liknande händelser i Sverige. Fast det är i och för sig helt osannolikt då våra politiker i Sverige är helylle-människor med kliniskt rent mjöl i påsen, eller...? Jag tror för övrigt att italienarna skiter fullständigt i vad som händer på den politiska arenan i Sverige, enda svensken de bryr sig om är Zlatan och då är det fotbollsarenan som gäller.

1 kommentar:

  1. Hej!

    Intressant att läsa dina funderingar och resonemang, inklusive avstickare, om Berlusconi. Jag måste erkänna att jag inte är så insatt i alla detaljer då jag brukar hoppa över det mesta som handlar om honom för att inte bli upprörd. Kanske är det just därför som jag inte kan låta bli att kommentera ditt inlägg.

    Även om Italien inte är en diktatur i egentlig mening så har förmodligen det faktum att Berlusconi äger alla TV-stationer en viss inskränkande effekt på yttrandefriheten. Om inte annat så kan han bevisligen styra innehållet i media efter eget tycke och smak, något som bland annat framgår tydligt med alla kvinnoförnedrande program.

    En annan reflektion är att trots att Italien är geografiskt nära, och av den anledningen är intressant ur svensk synpunkt, så är den kulturella skillnaden ganska stor. Framför allt då Italien är ett land där religionen har ett starkt fäste och en stor inverkan. Till skillnad från Sverige är det inte heller ett land som är precis känt för att vara jämställt. Så medans synen på religion gör den kulturella skillnaden större (och nyhetsvärdet därmed minskar något) tror jag att skillnaden i jämställdhet faktiskt gör nyheten mer intressant för oss svenskar. Däri tror jag också att skillnaden ligger, som du skriver, att Italien knappast skulle skriva om något liknande i Sverige.

    Vänliga hälsningar



    Katarina Smedberg

    SvaraRadera